Kunskapstörst och bergsbruk

Lärare, politiker och guide i kulturreservatet Pershyttan. Kunskap i alla dess former är Markus grej. Och hand i hand med kunskap går alltid utveckling och framåtanda. Möt Markus, som trivs allra bäst i Nora och Bergslagen.

Markus Eriksson är högstadieläraren och politikern som brinner för bevarande och historia. Men kanske framförallt att historien ska få liv, berättas vidare och skapa en grund och förståelse för nutid och framtid.

– Det finns en anledning till att Sverige ser ut som det gör. Att Järntorget i Stockholm heter just det, att det är rent ut sagt skitsvårt att ta sig med bil från Örebrotrakten till Kalmar eller att gammelskogen vi har här inte alls är särskilt gammal. Den gemensamma nämnaren här är bergsbruket, säger Markus över en kopp kaffe i hemmet i Åshyttan strax utanför Nora.

Blev du nyfi ken på svaren? På Järntorget möttes säljare och köpare för att auktionera ut järnet, som sedan skeppades ut via Slussen och Skeppsbron till världens alla hörn. Under bergsbrukets glansdagar under 1700-talet kom 70 procent av järnet från Sverige. I princip all skog i Bergslagen kolades till hyttorna och återplanterades i slutet av 1800-talet. Och det var noll koltransporter till Kalmar, vilket innebar att vägar och järnväg inte prioriterades.

Hem igen
Vid sidan av jobbet som lärare och engagemanget i politiken, är Markus guide. Under sommarhalvåret guidar han grupper i kulturreservatet Pershyttan och Lockgruvan. Det var en jobbannons som ledde honom hemåt igen, efter 17 år på vift.

– Jag bodde i Göteborg och hade gått in i väggen. Det var nog hemlängtan och drömmen om en röd stuga med vita knutar som drog mig hem, annonsen väckte tanken på hur man kan få andra att förstå drömmen om Bergslagen. Sen följde en tid då jag grottade ner mig i Bergslagens historia än mer, säger Markus och skrattar.

För det finns hur mycket som helst att berätta. Det svåraste är att hålla guidningen till en timme. Markus har satsat på att lyfta fram livet i bergsmansbyarna, att skapa en bild av hur människorna levde och mådde. På riktigt.

– Hur hade kvinnorna det under den här tiden, varför fanns det ingen textilkultur i Bergslagen och varför fanns det inga gamla smeder? Frågorna är många och det går att hitta svar om man letar och lägger pusslet. Mitt mål är alltid att väcka intresse och få folk att förstå att det här är spännande.

Farfar Arne satte tonen
Men var kommer inspirationen från? I Markus fall är det farmor och farfar som startade allt. Och farfar var inte vilken farfar som helst. Han hette Arne P. Ericsson och blev på äldre dagar kommunalråd och politiker. Men historien började långt innan dess. Farfar Arne växte upp i Nora och jobbade största delen av sitt arbetsliv i Stribergsgruvan. När Arne var 15 år dog hans pappa och det var upp till Arne att försörja familjen. Sagt och gjort, karriären gick från springschas till reparatör av gruvutrustning, tack vare en brevkurs som utbildade honom till gymnasieingenjör. Samtidigt var han skyddsombud för de sina. När Stribergsgruvan lades ner 1967 tog politiken över och Arne blev ett kommunalråd som skrevs in i historien för sitt arbete med bevarandet av det Nora vi ser idag.

– Mitt intresse för historia började egentligen med farmor och farfar. Farfar tyckte gruvorna var häftiga och såg kulturarvet i det. Farmor hade sin sida av det, hon såg riskerna med gruvarbetet och skakade på huvudet. Men mycket av min barndom bestod av att farmor packade fikakorgen och farfar guidade oss runt bland gruvhål och hyttor. Det var där förståelsen började. Varför Nora ligger där det ligger, varför det ser ut som det gör här i Bergslagen.

Kulturens berättelse
Han kallar sig bergsbunden, Markus. Det är helt enkelt Nora och Bergslagen som är det enda hemma.

– Jag är bunden till den här platsen, även om det tog ett tag att förstå. Under mina år på andra ställen hittade jag aldrig den där känslan av hemma. Och det har aldrig funnit en plats, annan än Nora, där jag känt att jag vill engagera mig politiskt. Ibland undrar jag vad det är som gör att jag drogs tillbaka hit, till leriga stigar och tarvlig gran- och tallskog. Men jag har en ständig nyfikenhet av att veta hur det var, för att förstå varför samtiden är som den är.

Idag försöker Markus väcka historieintresset hos andra. Han har bland annat tagit med högstadieelever på kortare guidningar i Pershyttan. Och han mår som bäst när han under guidningar får frågor han inte kan svaret på. Det blir till en chans att lära nytt. För enligt honom är det det enda sättet att se saker i perspektiv – genom att lära av historien.

– Kan man väcka förståelse, känslor och intresse för det som varit kanske man kan rädda kulturens berättelse. Det vi har gjort historiskt får vi lära oss av och det speglar det samhälle vi lever i idag. Och det handlar om allt, inte bara kulturarv. Vi vet absolut ingenting om framtiden, men vi vet vad vi gjort och det kan vi lära oss av för att fortsätta kunna utvecklas och vara progressiva, avslutar Markus.

Läs mer om bergsmansbyn Pershyttan