Noras historia

Det som lade grunden till Bergslagens och Noras välstånd var bergsbruket, här fanns både malm och skog, vilket var nödvändigt för framställningen av järn.

Noraskog var från början ett sockennamn och kan spåras till början av 1300-talet. Men Nora kyrkby var länge mycket oansenlig, i 1540 års skattelängd finns endast 12 skattebetalande hushåll. Med Gustav Vasas hjälp fick Nora en allt högre status. Han bestämde att här skulle bergsmännen i trakten sälja sitt järn och att torghandel fick bedrivas på lördagar. På detta sätt kom Nora kyrkby att blomstra ända fram till den förödande stadsbranden 1608. Då lades 33 av byns 44 gårdar i aska. Nora hämtade sig så småningom från branden, delvis med hjälp från statsmakten.

Dock fanns andra planer för trakten. Under drottning Kristinas förmyndarregering föreslog rådgivaren i stadsprivilegieärenden, friherre Karl Bonde, att en kanal skulle byggas till Bergslagen från Mälaren via Hjälmaren. Hans tanke var att flytta noraborna och invånarna från grannstaden Lindesberg till en helt ny stad, Järle. Hit skulle kanalen dras och detta skulle bli centrum för utskeppningen av järnet från Bergslagen. Järle fick sina stadsprivilegier 1642 varpå närmare planering för kanaler och slussar sattes igång. Därefter kom direktiv till de båda kyrkbyarnas invånare att flytta till den nya staden. Längre än så kom man aldrig, invånarna vägrade helt sonika att flytta.

Istället fick Nora sina stadsprivilegier 1643. För att ytterligare bättra på stadens betydelse blev Nora residensstad 1643 i det som kom att bli Nora län. Residensskapet blev kortvarigt, det upphörde 1648. Nora växte dock långsamt och minnet av denna tid finns i det karaktäristiska rutnätssystem som stadskärnan är uppbyggd i.

Morgonen den 29 april 1731 började det brinna i en fastighet på Svartälvsgatan. Elden spred sig snabbt och så gott som hela Nora stad jämnades med marken, när elden dog ut stod kyrkan nästan ensam kvar men också den delvis skadad. Noraborna byggde långsamt upp sin stad igen och 1746 hade brandspåren nästan helt försvunnit.

1856 öppnades Sveriges första normalspåriga järnvägen för personbefordran mellan Nora och Ervalla. Den kom sedan att anslutas till Köping-Hult banan och mycket snart stod det klart hur betydelsefullt detta transportmedel var för bygden. Pengar strömmade till och de mer välbärgade i Nora med omnejd ansåg att en stad av Noras betydelse borde ha en kyrka som passade till detta. Den gamla kyrkan med medeltida anor revs, en ny kyrka byggdes och invigdes den 31 oktober 1880.

Kanske borde det aldrig blivit någon ny kyrka. Redan tre år tidigare hade järnet utbjudits till underpris på Hindersmässan i Örebro, men köpare hade inte funnits. 1879 satte Stockholms Enskilda Bank delar av Carl Herman Wedbergs bruk i konkurs. Han var son till "Kungen av Nora", Anders Wedberg .

Även fast Wedberg var en av de mäktigaste männen i trakten, hade han liksom en mängd andra bruksägare och välbeställda borgare i Nora skrivit på reverser och borgensförbindelser. Händelseutvecklingen kom nu närmast att likna ett grymt dominospel, när de första föll dröjde det inte länge förrän näste gick i konkurs.

Gruvbrytningen fanns ändå kvar, främst i Pershyttans och Stribergs gruvfält. Andra näringar kom dock bli viktiga, och omkring 1920 blev Nitroglycerinbolaget i Gyttorp en dominerande industri.

Källa: En vandring i Nora av Claes-Göran Wetterholm